Om boken: 2009 / Med varje touch av W. Self’s prosa är du övertygad om att han är ännu mer komplex än han verkar vid första anblicken. Handlingen utvecklas antingen som en formell berättelse om psykisk ohälsa, eller som en realistisk, dynamisk, men full av symbolik berättelse om relativiteten av begreppen "rätt - fel", "svag - stark", "vän - fiende" i världen av den moderna urbana djungeln, där grymma djurlagar råder. Men så fort du tar in lite mänsklig sympati och empati kommer det att finnas en utväg: trots allt kommer till och med "vargarna" att vara rädda för "fåren", vilket är smart och därför extremt farligt. Jaget är oefterhärmligt i sådana oväntade - "förresten" - beskrivningar av vardagliga rutiner, kvicka och frätande till tårar. Hans fantastiska mönster, symboliska paralleller och metafysiska slutsatser växer fram ur vardagens jord, som lotusblommor från sumplera, som sticker ut med särskild klarhet mot sin bakgrund. Författaren får oss att tro på den fullständiga verkligheten av vad som händer, vilket ständigt bekräftas av dussintals och hundratals specifika detaljer, vilket får oss att undra och empati, beundra och torka bort skratttårar..